Tack Roland för de underbara 18 åren vi fick tillsammans. Visst hade vi våra gräl som alla andra men de löste vi alltid till det bästa. Det har varit ett privilegium att bli älskad av dig, som alltid var mig trogen.

Du gav mig två underbar barn och du lever vidare i dem. Jag ser dig i vår son för han påminner så mycket om dig. Hans handstil ser ut som din så man kan tro att det är du som skriver via hans hand.

Det första året som änka var en oerhört svår tid för mig. Jag saknade dig så mycket och det gjorde så ont. Nu har jag lärt mig att hantera sorgen men det händer fortfarande att jag gråter mig till sömns, på grund av att jag längtar så mycket efter dig.

Många säger till mig att skaffa en ny man men det är inget för mig. Hela tiden jämför jag ju dig med andra män och inser då att det bara kommer att finnas en för mig - nämligen du, Roland.

Tack än en gång för allt det underbara jag fått dela med dig. Jag hoppas och intalar mig själv att du har det bra där du nu befinner dig. Så småningom kommer vi att ses igen.

Till dess att det händer säger jag bara:
Jag älskar dig, Roland och vi ses!

Kram Mona