funderar

Tankar

Jag
funderar vidare på
när ett barn inte är som alla
andra.

När man fått diagnosen på sitt barn
som visar sig vara
Selektiv Mutism och Autism.

Det är så mycket tankar och frågor
som dyker upp.
Mycket som man undrar över.

Den första tanken är en känsla
av lättnad.
För nu vet man vad felet och problemet
är.

Den andra känslan som dyker upp
är ilska.
Ilska mot alla som haft med barnet att
göra i alla år.
Tänker då i första hand på läkare.

Det har ju varit regelbundna
undersökningar av många olika läkare.

Barnet föddes med för stort hjärta,blåsljud
och saknar en klaff.
Som gör att kroppspulsådern
har en förträngning.
Det innebär att blodet pulserar
inte som det ska.

Det har funnits många saker som inte
varit som dom skulle.

Ett av felen är början till ryggmärgsbrock
som inte utvecklades utan stoppades.
Det har varit många fel som jag inte tänker
gå in på här.

Det har funnits så många läkare med i bilden.
Så detta gör mig frustrerad över
att man kan missa att barnet
har ett funktions hinder.

Sen tänker jag.
Det är kanske finns ett enkelt svar på
det.
Eftersom barnet föddes med så mycket andra fel,
så kanske man missade det.

Under hela barnets uppväxt har jag fått det ena
beskedet efter det andra.
Så många gånger det slagit undan fötterna på mig.
Varje gång har jag rest mig och tänkt
detta fixar sig.

En annan känsla som dyker upp
är anklagelsen mot mig själv.

Kunde jag förhindrat detta?
Har jag gjort något fel för att det blev så här?

Läkaren har sagt mig att
jag inte har påverkat detta på något sätt
och att felet inte är mitt.

Så varför känner jag skuld?

En anledning är nog för att det har varit så mycket
sjukhusvistelse med så mycket operationer och
undersökningar som gett mitt barn
en skräck för läkare.

Man vill ju beskydda sitt barn så gott det går.

I många år har jag sett signaler på olika saker.
Nu när jag tänker tillbaka så är det så mycket som
faller på plats.

Det är en lättnad för nu har jag svaret
på varför saker och ting varit som det varit.

Jag tänker på att i så många år som jag
kämpat och bråkat mig fram till
att kunna få hjälp.

Så många anklagelser som jag fått som mamma.
Det är frustrerande att känna att folk
inte tror på en.

Det stora problemet var också att
mitt barn inte pratade med andra
vilket ledde till att jag inte blev trodd när
jag sa att barnet kan prata och
gör det hemma.

Så i papper från BUP står det saknar
talets förmåga.

Så ledsen och arg jag varit på dessa människor.

Stenen föll från mitt hjärta när jag fick kontakt
med BNK.
Dom visste direkt vad felet var och jag
blev trodd.

Skolan fick svar på tal att jag haft rätt hela tiden.
Det är en seger.

Nu är det behandling som gäller.
Selektiv Mutism kan man träna bort
men inte helt.
Det är träning i tal och i sociala sammanhang som
det innebär.

Autsim har man ju livet ut.
Det innebär ju att man måste anpassa
hela livet efter olika
saker.

Det har nu kommit fram att
det är bara barn med någon form
av Autsim som utvecklar
Selektiv Mutism.

Det svåra är att man vet ju inte alltid vad
man ska göra.
Men som sagt var så får man underlätta genom att
inte använda valmöjligheter för barnet.

Förklara innan om något ska göras.
Förändringar kan leda till kaos.

Det är svårt när barnet inte riktigt kan skilja
på verklighet eller fantasi.
Inte klarar göra en massa saker
som är så självklara.

Det har varit en tuff kamp och ännu
är det inte klart.

Barnet måste få tillgång till en fungerande skola.
4 tim hemundervisning räcker inte långt.
Inte heller efter alla missade år i skolan.
Så min kamp gå vidare.

Jag försöker bearbeta alla känslor
och tankar kring detta.
Det är inte lätt.
Men det måste gå.