Selektiv

Selektiv Mutism

Selektiv betyder:
utväljande, särskiljande
Mutism betyder:
ofrivillig stumhet av psykiska skäl.

Selektiv Mutism förekommer i en frekvens på 2/1 000.
Ofta finns en ärftlighet -
en förälder med selektiv mutism
eller panikångest.

*Hemma pratar dom som andra barn,
men i skolan är dom tysta.*

Selektiv mutism innebär en plåga först
och främst för den som är drabbad.
Omgivningen lider också ofta av att inte hitta
"nyckeln" som skulle kunna "låsa upp",
så att ord och tankar,
som man vet finns skulle kunna bli fria.

Det kan vara svårt att förstå, varför det inte
går att få ett enda ord över sina läppar i vissa sammanhang,
medan det går att samtala helt fritt och
normalt i andra situationer.

Ofta uppträder svårigheterna just i skolan
och liknande sociala sammanhang,
där man inte är lika trygg som i hemmet,
och där det finns krav på att man "visar upp" sig och
kommunicerar.

Att vara mutistisk betyder att man inte pratar,
inte för att man inte kan utan för
att man inte vill(medvetet eller undermedvetet).

Selektiv Mutism betyder att man pratar med utvalda personer,
ofta de som står en närmast typ föräldrar eller så.

Den anses vara en svårare form av Social Fobi,
där den drabbade misslyckas med att prata i vissa sociala
sammanhang (exempelvis i skolan eller på släktträffar),
samtidigt som den kan fungera helt normalt i andra
(hemma eller med trygga personer).

Sjukdomen kallades tidigare Elektiv Mutism,
men namnet ändrades för att tydliggöra
att den drabbade inte frivilligt avstår
från att prata.

Förekomsten av Selektiv Mutism är ungefär 1-2 per tusen,
och är vanligare hos de som växer upp i en
tvåspråkig miljö.

Selektiv Mutism är vanligtvis märkbart när barnet börjar i skolan
Föräldrarna märker kanske inte att
något är fel,
för att barnet uppförs sig normalt hemma.

Lite tips

Man måste pusha framåt utan att tvinga.
Ge mycket beröm så att de verkligen känner att
de duger och så att de vågar göra saker,
men man får inte överdriva eftersom de är
mycket lyhörda.
Finnas där i både med och motgång.
Tålamod, tålamod och så ännu mera tålamod

Försöka förstå vad barnet vill och tycker om,
öppnar sej barnet när det är i närheten av
djur t.ex. så försök att ge barnet mycket tid
med just djur.

Det allra viktigaste är att se var barnet öppnar sej,
om än aldrig så lite,
efter ett tag när de känner sej säkrare så blir de mera öppet och
man kan nå de bättre.

Uppmuntra till verbala aktiviteter tillsammans
med vuxna.
Se till möjligheter för att prata men inte pressa till det.
(spel,lekar, etc.)

Involvera barnet i alla vanliga grupp aktiviteter
Stötta alla försök till prat,
I början accepterar du kroppsspråk som nickningar m.m

Medans de flesta Selektivt Mutiska barn pratar hemma,
bör föräldrarna vara försiktiga med att inte
öka barnets belastning med att fråga:
"Pratade du i skolan i dag?" Gör ingen stor grej av det.

När barnet berättar att det har pratat i skolan,
bör föräldrarna svara på detta med tillfredställse
och försäkringar om att dom litar
på barnets möjlighet till att göra detta.

Behandla detta som en förväntad och normal sak.

Igen: Undgå straff eller belöning som uppmuntran för att
prata i skolan..

Några barn vill prata i ett i närheten av syskon och föräldrar,
men inte när det är främmande.

Därför kan föräldrarna hjälpa till med att ha kända
gäster hemma för att hjälpa barnet att
prata med andra på icke trängda ställen.

1.Förklara att du förstår att prata i skolan kan vara en skrämmande sak
för några barn.
Forsök och kommunisera med din empati om hur det är
och vara rädd.
2: Fråga barnet hur han/hon vill ha möjlighet till att prata
i skolan I framtiden.
3. När barnet indikerar att det gjort det, säg att du vill hjälpa honom/henne
att nå detta målet,
att du vet att det kan ta lite tid,
och att det kan vara en svår sak att göra.
Att du kan gå fram sakta och gradvis,
och att du inte vill pressa honom till att prata
förrän han är redo för det.

Och att du vill heller inte tillåta några
andra att göra det,
och att du är säker på att barnet gradvis kommer
att nå sitt mål.

4: Försök att avgöra vilka ställen eller situationer som är
de jobbigaste för barnet,
och vilka som är de lättaste.
Det kan vara hjälpsamt i försöket att prata.

Tex kan barnet vara mer lugn när det sitter I en speciell stol och
lyssna på lite musik.

Det jobbigaste kan vara ett bråkigt klassrum tillsammans med
alla de andra eleverna.

Du behöver etablera en"trygg" miljö för barnet.
Att du visar att du stöttar och uppmuntrar.
Med detta kan man komma långt.

När barnet litar på dig, kan du börja processen
med att uppmuntra honom/henne till att prata i skolan.
Börja med de situationer som är minst fruktade
av barnet.

Väldigt sakta, när de pratar i dessa situationer,
börja med de situationer och ställen som är mer
jobbiga.

Tex kan du bestämma vilka ställen barnet kan prata
(Tex med läraren ensam.)
Sen kan du gradvis öka dina förväntningar att barnet
skall prata I liknande "trygga" situationer.

Tillit mycket viktigt

En tillitsfull relation är grundläggande och
det får man inte genom att tvinga eller pressa barnet.

När barnet är med en vuxen som den lärt känna
och känner sig trygg med kan man töja
lite på kommunikationen.

Kanske kan man hitta ett bra och motiverande sätt där barnet
ska prata.
Om det inte går så väntar man till en annan dag.

Det är barnet som bestämmer tempot,
men hela tiden försöker man töja på gränserna.

För att få tillit måste de vuxna var uppriktigt intresserade
av barnet.

De måste kunna se barnet och förstå vad barnet
vill känner, tänker och förstå deras utryck i deras
kroppshållning,språk och handling
för att med en lämpligt beteende bemöta barnet.

Vuxna måste visa respekt för barnet.

När barnet godtas som det är
och möts på deras egna villkor kan
hon/han hjälpas till att närma sig barnet
och våga mer och få mindre ångest för förändringar

Tysthet är jobbigt och provocerande både till frustation och sitt sinne
för att man blir avisad i kommunikationen.
De svåra för den vuxna är inte att knyta an till barnet men
till tystheten.
De flesta tysta barn har varit usatta för press till
att prata.

Det är inte stumhet som gör att barnen inte pratar
ofta är det så att barnet inte styr detta ,dom är
fångade i det.
Det pratar ofta med gester och vet
oftast inte
varför dom inte pratar och dom vill inte
att det inte ska vara så.

I nya situationer kan det vara värre
att prata och barnen blir tillbaka dragna.

De kan prata om dom känner sig trygga.
Några kommunicerar bara med kroppspråk
och gester.

Talvägran kan hänga samman med en ängslan
om man känner sig rädd och osäker.
Oftast håller man sig till personer man känner sig trygg
med
Därför kan en del av dessa barn ha ett starkt band
till mamman.
Men detta är ingen orsak till mutism.

Finns det någon som har ett barn med denna
diagnos så maila mig gärna.