tankar3

Tankar

Lite funderingar hur det är att vara förälder
till ett barn med särkilda behov.

Först vill jag börja med att säga att jag själv har varit anställd många
år inom särskolan.
Har utbildning och kunskap och erfarenhet av barn med
särskilda behov.

Detta gör mig ännu mer frustrerad att man inte kanske förstår sitt
barn så bra som man trodde.
Att man inte vet vad man ska göra i vissa situationer.

.
Kan ju berätta att på många sätt är det svårt att vara förälder till
ett barn med särskilda behov.
Man passar liksom inte in i samhället. Folk har fördomar.
Tittar snett och har ingen förståelse.
Vissa har så svårt att förstå att man har fullt upp hemma när
man har ett barn med extra behov.

Speciellt när ett handikapp inte är så synligt.
Det finns så mycket frågetecken hos många.
Vissa kan inte förstå att ett barn kanske inte klarar av att göra vissa saker
som dom egentligen borde göra i en
viss ålder.

Vissa förstår inte hur mycket jobb det krävs som förälder
till ett barn som inte
klarar av så mycket själv.
Hur mycket du måste ge av dig själv.
Hur mycket tålamod du måste ha hur trött du en är.

Det tar så mycket av tiden att bara förklara saker
och ting som man i normala fall förstår.
Att alltid förbereda inför minsta lilla besök utomhus
eller om man ska träffa någon eller göra
något annat.

Inget kan man göra spontant för då kan det sluta med katastrof.
Det blir helt enkelt kaos för barnet.

Man hamnar väldigt mycket utanför allt och alla.
Man blir så otroligt ensam.
Många undrar hur det kommer säg att barnet är så.
Vad man själv har gjort för fel.
Kan säga att detta gör det inte enklare för man har oftast
själv så stora skuldkänslor på vad man kanske
har gjort fel.

Jag förstår inte varför folk runt omkring inte kan fortsätta att vara som vanligt
och kanske lite mer förstående att vi
har inte lika mycket tid över som alla andra har.

Vi kan inte lämna vårt barn lika lätt. Jag menar att tex lämna till
en barnvakt.
Det är svårt när ett barn kanske inte klarar nya människor och nya miljöer.
Det är en kamp varje dag om vardagliga saker,
att få allt fungera.
Försöka få sitt barn att få vara så naturlig som möjligt.

Jag har själv sätt i mitt arbete hur föräldrar till barn med handikapp
hur dom har det.
Har aldrig kunnat helt förstå att människor kan ha
så lite förståelse.

Har ju varit med om när man varit ute hur folk blängt och
blivit upprörda när man suttit på cafe och man har
inte liksom passat in i deras värld.

Dom har till och med bett personalen i cafet
att vi ska lämna och gå.
För dom mår illa av att av vi sitter där med barnen som dreglar.

Kan säga att sånt gör ont rakt in i hjärtat att se hur folk tänker
om dessa stackars människor.
Ja dom är människor precis som du och jag.
Med behov och känslor.

Skillnaden är ett att dom klarar inte göra vissa saker som
du och jag gör.

En sak har dessa underbara barn gemensamt.
Dom har ett stort hjärta.
En stor glädje som jag inte sett hos någon annan.

Nu när jag vet att mitt eget barn har ett handikapp ett funktionshinder
så blir jag rädd.
För jag vet hur det ser ut där ute.
Jag vet hur saker och ting funkar.
Jag är rädd för framtiden.
Hur saker och ting ska bli.

Jag vet ju att det är inte lätt med skola och myndigheter.
När man har ett barn med särskilt behov så passar man liksom
inte i ramen.
Detta gör det svårt för många hur dom ska hantera saker och ting
vad gäller barnet.

Tycker att det finns för lite kunskap därute i skolan och
bland många som jobbar med barn.
Hade det funnits mer kunskap hade det varit enklare.

Som sagt var så är det inte enkelt att vara förälder men
det är svårare när man har ett barn
med funktionshinder.